I höstas skrev jag mycket angående min ångest och i vilket dåligt skick jag var under en viss period. Jag befann mig verkligen på den absoluta botten och att öppna upp mig i text hjälpte mig till stor del att må bättre. Om jag minns rätt så har jag överlevt utan att ha drabbats av ett ångestladdat utbrott sedan november ända fram tills idag. Attacken kom utan förvarning när jag imorse var påväg till jobbet och det kändes som benen inte längre ville bära mig, lungornas kapacitet halverades och allt runtomkring försvann i periferin. I de stunderna vill jag inget annat än att fly, men det går inte att fly från ens egna känslor och det skrämmer mig oerhört att aldrig veta när och var en (panik)ångestattack kan ske. Min största fasa är att hamna där jag var för ett par månader sedan, att okontrollerat skaka av ren panik och hetsgråta dagligen över ingenting. Att inte våga lämna lägenheten, känna sig hjälplös och inte ens veta om jag kan klara av att träffa min egen familj utan sammanbrott.

Psykisk ohälsa

Psykisk ohälsa Kommentera

I höstas skrev jag mycket angående min ångest och i vilket dåligt skick jag var under en viss period. Jag befann mig verkligen på den absoluta botten och att öppna upp mig i text hjälpte mig till stor del att må bättre. Om jag minns rätt så har jag överlevt utan att ha drabbats av ett ångestladdat utbrott sedan november ända fram tills idag. Attacken kom utan förvarning när jag imorse var påväg till jobbet och det kändes som benen inte längre ville bära mig, lungornas kapacitet halverades och allt runtomkring försvann i periferin. I de stunderna vill jag inget annat än att fly, men det går inte att fly från ens egna känslor och det skrämmer mig oerhört att aldrig veta när och var en (panik)ångestattack kan ske. Min största fasa är att hamna där jag var för ett par månader sedan, att okontrollerat skaka av ren panik och hetsgråta dagligen över ingenting. Att inte våga lämna lägenheten, känna sig hjälplös och inte ens veta om jag kan klara av att träffa min egen familj utan sammanbrott.

Hej min fina! Just nu känns det som jag befinner mig vid en vändpunkt mot det bättre rent psykiskt och det är sannerligen en befriande känsla att inte längre känna samma bultande tryck över bröstet varje dag. Även om det fortfarande är mycket sorg inom mig på grund av två bortgångar tätt inpå varandra inom familjen så blir jag successivt bättre på att hantera sorgeprocessen. En sak jag dock fått klart för mig att det inte finns någon Gud alls. Det påstås ju att "han" är med oss överallt, men vart befann han sig när han lämnade min morfar att drunkna i det stora blå? I call that bullshit.

Hursomhelst så börjar jag kunna tänka positivt igen och tycka att livet är ganska fint emellanåt. Jag har mer energi åt att göra saker istället för att ligga hemma och våndas av min egen närvaro. Jag panikgråter mer sällan, knappt alls kan jag konstatera. Både mitt självförtroende och självkänsla har blivit avsevärt mycket bättre. Visst är det en av de bästa känslorna när man tittar sig själv i spegeln och känner att "fan vad snygg jag är idag!"? Jag brukar försöka komma ihåg att ge mig själv en drös komplimanger när jag ser min egen spegelbild. Haha! Det må låta klyschigt, men det hjälper faktiskt och gör att man sträcker lite extra på sig! Testa du också!

Det kommer upplevas supertöntigt (det gjorde det för mig i alla fall, haha) under de första gångerna som du står där och försöker intala dig själv om vilken jävla bomb du är! Det gäller bara att upprepa samma komplimang om och om igen tills att du själv tror och känner det!

Du är vacker! Du är stark! Du är värd att ha allt! Du är fantastisk!

Livets vändpunkt

Psykisk ohälsa Kommentera

Hej min fina! Just nu känns det som jag befinner mig vid en vändpunkt mot det bättre rent psykiskt och det är sannerligen en befriande känsla att inte längre känna samma bultande tryck över bröstet varje dag. Även om det fortfarande är mycket sorg inom mig på grund av två bortgångar tätt inpå varandra inom familjen så blir jag successivt bättre på att hantera sorgeprocessen. En sak jag dock fått klart för mig att det inte finns någon Gud alls. Det påstås ju att "han" är med oss överallt, men vart befann han sig när han lämnade min morfar att drunkna i det stora blå? I call that bullshit.

Hursomhelst så börjar jag kunna tänka positivt igen och tycka att livet är ganska fint emellanåt. Jag har mer energi åt att göra saker istället för att ligga hemma och våndas av min egen närvaro. Jag panikgråter mer sällan, knappt alls kan jag konstatera. Både mitt självförtroende och självkänsla har blivit avsevärt mycket bättre. Visst är det en av de bästa känslorna när man tittar sig själv i spegeln och känner att "fan vad snygg jag är idag!"? Jag brukar försöka komma ihåg att ge mig själv en drös komplimanger när jag ser min egen spegelbild. Haha! Det må låta klyschigt, men det hjälper faktiskt och gör att man sträcker lite extra på sig! Testa du också!

Det kommer upplevas supertöntigt (det gjorde det för mig i alla fall, haha) under de första gångerna som du står där och försöker intala dig själv om vilken jävla bomb du är! Det gäller bara att upprepa samma komplimang om och om igen tills att du själv tror och känner det!

Du är vacker! Du är stark! Du är värd att ha allt! Du är fantastisk!

Bilden ovan är tagen i fredags då jag och en vän tog bilen till Tossebergsklätten i Sunne för att betrakta den underbart vackra utsikten. Där mådde jag bra och kände mig för en stund fri från tyngden mina axlar bär på. Jag längtar så efter att få börja om på nytt och leva mitt liv prick så som jag själv önskar. Nu är min ångest såpass hög att mina ben knappt bär mig och jag önskar inget hellre än att ta mig ut ur den här lägenheten. Vilket dilemma va?

Ibland slår tanken mig på vem det är som kommer till att läsa dessa texter och att jag möjligtvis borde "försköna" situationen utifall att. Men helt ärligt orkar jag inte bry mig, jag har levt hela mitt jävla liv åt att bry mig om alla andra än mig själv och nu är det dags för förändring! Mitt välmående är och bör vara min främsta prioritet!

Dag för förändning

Psykisk ohälsa Kommentera

Bilden ovan är tagen i fredags då jag och en vän tog bilen till Tossebergsklätten i Sunne för att betrakta den underbart vackra utsikten. Där mådde jag bra och kände mig för en stund fri från tyngden mina axlar bär på. Jag längtar så efter att få börja om på nytt och leva mitt liv prick så som jag själv önskar. Nu är min ångest såpass hög att mina ben knappt bär mig och jag önskar inget hellre än att ta mig ut ur den här lägenheten. Vilket dilemma va?

Ibland slår tanken mig på vem det är som kommer till att läsa dessa texter och att jag möjligtvis borde "försköna" situationen utifall att. Men helt ärligt orkar jag inte bry mig, jag har levt hela mitt jävla liv åt att bry mig om alla andra än mig själv och nu är det dags för förändring! Mitt välmående är och bör vara min främsta prioritet!