Dö ensam med femton katter

Kommentera

Ibland känns det hopplöst. Vad undrar du kanske? Allt. Nåväl, att inkludera rubbet är väl en aning att ta i, men även om det mesta i helthet är bra så är det precis som det inte spelar någon roll när man stöter på ett väghinder. Till exempel om du får nio positiva kommentarer och en negativ så är det i slutändan den kritiska som etsar sig fast. Varför är det så egentligen? Dumt.

Det här med kärlek känns som ett enda mischmasch, djävulens påfund. En sadist ovanifrån som styr oss till elände och missär. Riktigt så illa är det inte, men det känns och kan göra hemskt ont när ett hjärta svider. Det låter som om jag är kär, det är jag inte och ärligt vet jag inte ens vad jag önskar få ut av det. Om jag vill ingå i en tvåsamhet eller inte. Jag ser inget fel i att vara singel och tycker faktiskt det är ganska skönt att få lov att göra vad jag vill, när jag vill och så vidare. Dock så är känslan av saknad återkommande, att ha någon speciell att komma hem till.

Jag har nu rullat solo sedan början av augusti 2016 och det här har varit den längsta perioden jag någonsin varit singel. Att jag fortfarande bor kvar under samma tak och fyra väggar med mitt ex gör väl inte saken bättre, men det är väl en annan femma. Jag slås tidvis av funderingar såsom; Kommer jag träffa en person som tycker om mig för den jag är och tvärtom? Kommer jag bli kär igen? Du vet hur resten går. 

Är det offerkofta över det? Jag vet inte. Oavsett så är jag orimligt trött på att få hopp om något och sedan ändå bli besviken/sårad i slutändan, det bidrar ju enbart till att jag tar än mer avstånd och bygger en mur runtom mig för att jag är rädd. Just precis nu är det nog mer troligt att jag lär dö ensam med femton katter. Jag skall bara skaffa mig en katt först.