Ibland känns det hopplöst. Vad undrar du kanske? Allt. Nåväl, att inkludera rubbet är väl en aning att ta i, men även om det mesta i helthet är bra så är det precis som det inte spelar någon roll när man stöter på ett väghinder. Till exempel om du får nio positiva kommentarer och en negativ så är det i slutändan den kritiska som etsar sig fast. Varför är det så egentligen? Dumt.

Det här med kärlek känns som ett enda mischmasch, djävulens påfund. En sadist ovanifrån som styr oss till elände och missär. Riktigt så illa är det inte, men det känns och kan göra hemskt ont när ett hjärta svider. Det låter som om jag är kär, det är jag inte och ärligt vet jag inte ens vad jag önskar få ut av det. Om jag vill ingå i en tvåsamhet eller inte. Jag ser inget fel i att vara singel och tycker faktiskt det är ganska skönt att få lov att göra vad jag vill, när jag vill och så vidare. Dock så är känslan av saknad återkommande, att ha någon speciell att komma hem till.

Jag har nu rullat solo sedan början av augusti 2016 och det här har varit den längsta perioden jag någonsin varit singel. Att jag fortfarande bor kvar under samma tak och fyra väggar med mitt ex gör väl inte saken bättre, men det är väl en annan femma. Jag slås tidvis av funderingar såsom; Kommer jag träffa en person som tycker om mig för den jag är och tvärtom? Kommer jag bli kär igen? Du vet hur resten går. 

Är det offerkofta över det? Jag vet inte. Oavsett så är jag orimligt trött på att få hopp om något och sedan ändå bli besviken/sårad i slutändan, det bidrar ju enbart till att jag tar än mer avstånd och bygger en mur runtom mig för att jag är rädd. Just precis nu är det nog mer troligt att jag lär dö ensam med femton katter. Jag skall bara skaffa mig en katt först.

Dö ensam med femton katter

Personligt Kommentera

Ibland känns det hopplöst. Vad undrar du kanske? Allt. Nåväl, att inkludera rubbet är väl en aning att ta i, men även om det mesta i helthet är bra så är det precis som det inte spelar någon roll när man stöter på ett väghinder. Till exempel om du får nio positiva kommentarer och en negativ så är det i slutändan den kritiska som etsar sig fast. Varför är det så egentligen? Dumt.

Det här med kärlek känns som ett enda mischmasch, djävulens påfund. En sadist ovanifrån som styr oss till elände och missär. Riktigt så illa är det inte, men det känns och kan göra hemskt ont när ett hjärta svider. Det låter som om jag är kär, det är jag inte och ärligt vet jag inte ens vad jag önskar få ut av det. Om jag vill ingå i en tvåsamhet eller inte. Jag ser inget fel i att vara singel och tycker faktiskt det är ganska skönt att få lov att göra vad jag vill, när jag vill och så vidare. Dock så är känslan av saknad återkommande, att ha någon speciell att komma hem till.

Jag har nu rullat solo sedan början av augusti 2016 och det här har varit den längsta perioden jag någonsin varit singel. Att jag fortfarande bor kvar under samma tak och fyra väggar med mitt ex gör väl inte saken bättre, men det är väl en annan femma. Jag slås tidvis av funderingar såsom; Kommer jag träffa en person som tycker om mig för den jag är och tvärtom? Kommer jag bli kär igen? Du vet hur resten går. 

Är det offerkofta över det? Jag vet inte. Oavsett så är jag orimligt trött på att få hopp om något och sedan ändå bli besviken/sårad i slutändan, det bidrar ju enbart till att jag tar än mer avstånd och bygger en mur runtom mig för att jag är rädd. Just precis nu är det nog mer troligt att jag lär dö ensam med femton katter. Jag skall bara skaffa mig en katt först.

Vad är livet egentligen? Finns det något rätt eller fel sätt att leva det på? Betraktas man som en förlorare i andras ögon om det inte hunnits med tre jorden runt resor, backpacka i Asien eller arbeta som au pair i exempelvis Nya Zeeland? Hamnar man automatiskt i inkorgens utkast om man inte har en extraordinär världsvana och upplevt allt från saltöknen i Bolivia till de blomstrande körsbärsträden i Japan? Är det okej eller mer tabu att tacka ja till en fastanställning idag istället för att surfa runt i ovisshet på timmar?

Varför skriver jag följande? Kanske för att jag låter mig själv bli provocerad av sociala medier och samtidigt nedstämd över att såpass många siktar mot det "perfekta" livet utåt. Ett liv du egentligen inte lever. En romantiserad version av något du fiktivt skapat för att få andra att anse dig som mer intressant. Varför är det så viktigt att försöka upprätthålla en påklistrad fasad? Det alstrar snedvridna normer, framförallt hos unga som formas och är väldigt påverkbara.

Vad jag vill förmedla med det här är att det spelar ingen roll vad du gör, du är fucking fabulous oavsett! Låt ingen annan än du själv sätta dina egna ideal i livet. Keep on rocking the free world! 

Fucking fabulous

Personligt En kommentar

Vad är livet egentligen? Finns det något rätt eller fel sätt att leva det på? Betraktas man som en förlorare i andras ögon om det inte hunnits med tre jorden runt resor, backpacka i Asien eller arbeta som au pair i exempelvis Nya Zeeland? Hamnar man automatiskt i inkorgens utkast om man inte har en extraordinär världsvana och upplevt allt från saltöknen i Bolivia till de blomstrande körsbärsträden i Japan? Är det okej eller mer tabu att tacka ja till en fastanställning idag istället för att surfa runt i ovisshet på timmar?

Varför skriver jag följande? Kanske för att jag låter mig själv bli provocerad av sociala medier och samtidigt nedstämd över att såpass många siktar mot det "perfekta" livet utåt. Ett liv du egentligen inte lever. En romantiserad version av något du fiktivt skapat för att få andra att anse dig som mer intressant. Varför är det så viktigt att försöka upprätthålla en påklistrad fasad? Det alstrar snedvridna normer, framförallt hos unga som formas och är väldigt påverkbara.

Vad jag vill förmedla med det här är att det spelar ingen roll vad du gör, du är fucking fabulous oavsett! Låt ingen annan än du själv sätta dina egna ideal i livet. Keep on rocking the free world!