Psykisk ohälsa

Kommentera

I höstas skrev jag mycket angående min ångest och i vilket dåligt skick jag var under en viss period. Jag befann mig verkligen på den absoluta botten och att öppna upp mig i text hjälpte mig till stor del att må bättre. Om jag minns rätt så har jag överlevt utan att ha drabbats av ett ångestladdat utbrott sedan november ända fram tills idag. Attacken kom utan förvarning när jag imorse var påväg till jobbet och det kändes som benen inte längre ville bära mig, lungornas kapacitet halverades och allt runtomkring försvann i periferin. I de stunderna vill jag inget annat än att fly, men det går inte att fly från ens egna känslor och det skrämmer mig oerhört att aldrig veta när och var en (panik)ångestattack kan ske. Min största fasa är att hamna där jag var för ett par månader sedan, att okontrollerat skaka av ren panik och hetsgråta dagligen över ingenting. Att inte våga lämna lägenheten, känna sig hjälplös och inte ens veta om jag kan klara av att träffa min egen familj utan sammanbrott.