Jag har druckit två glas vitt och känner redan av viss berusning i kroppen efter en ansträngande arbetsdag. Ernest Hemingways citat "write drunk; edit sober" klingar i tankarna och fyller min kropp av än mer saknad efter skrivandet som jag känner att jag någonstans på vägen förlorat greppet om. Inte helt, men successivt glider det ur min hand och jag gör allt i min makt för att inte släppa taget. Det blir nog så när man fastnar i en vardag som för det mesta går på rutin och inte orkar ta sig an att bryta invanda mönster, speciellt inte nu i rusket. Egentligen är det förmodligen jag som prioriterar helt fel och behöver tänka om en vända eller två till och med.

Jag blir oerhört loj under höst och vinter, orkar ingenting, oföretagsam och lever för helgerna. Vardagarna präglas av jobb och matlagning i all hast för att sedan spendera de kvarstående timmarna av dygnet med att stirra in i en skärm när man egentligen kan göra så mycket roligare saker än att påverkas av sociala mediers nonsens! Drömmen vore om man året runt kunde behålla samma energi som man har under sommarhalvåret, oövervinnerlig och liknande ett batteri med gränslös livsläng. 

Apropå skrivandet så skriver jag fortfarande, att få något publicerat tar upperbarligen tid då texterna inte tycks kunna frigöra sig från mobilens anteckningar, post-it lappar eller linjerade block. Det utvecklas dock oftast inte till något mer än just att förbli små noteringar. Jag har även problematik att avgöra vad gränsen går gällande hur privat man får lov att vara och vad som är okej då det hänt en del i mitt liv sedan sist vi hördes av. Även om det är mina tankar och känslor så är det antagligen vettigt att inte ta det ut i det offentliga rummet för att inte såra någon i onödan. 

Klart slut.

Write drunk; edit sober

Vardag Kommentera

Jag har druckit två glas vitt och känner redan av viss berusning i kroppen efter en ansträngande arbetsdag. Ernest Hemingways citat "write drunk; edit sober" klingar i tankarna och fyller min kropp av än mer saknad efter skrivandet som jag känner att jag någonstans på vägen förlorat greppet om. Inte helt, men successivt glider det ur min hand och jag gör allt i min makt för att inte släppa taget. Det blir nog så när man fastnar i en vardag som för det mesta går på rutin och inte orkar ta sig an att bryta invanda mönster, speciellt inte nu i rusket. Egentligen är det förmodligen jag som prioriterar helt fel och behöver tänka om en vända eller två till och med.

Jag blir oerhört loj under höst och vinter, orkar ingenting, oföretagsam och lever för helgerna. Vardagarna präglas av jobb och matlagning i all hast för att sedan spendera de kvarstående timmarna av dygnet med att stirra in i en skärm när man egentligen kan göra så mycket roligare saker än att påverkas av sociala mediers nonsens! Drömmen vore om man året runt kunde behålla samma energi som man har under sommarhalvåret, oövervinnerlig och liknande ett batteri med gränslös livsläng. 

Apropå skrivandet så skriver jag fortfarande, att få något publicerat tar upperbarligen tid då texterna inte tycks kunna frigöra sig från mobilens anteckningar, post-it lappar eller linjerade block. Det utvecklas dock oftast inte till något mer än just att förbli små noteringar. Jag har även problematik att avgöra vad gränsen går gällande hur privat man får lov att vara och vad som är okej då det hänt en del i mitt liv sedan sist vi hördes av. Även om det är mina tankar och känslor så är det antagligen vettigt att inte ta det ut i det offentliga rummet för att inte såra någon i onödan. 

Klart slut.